Razzel är en viltfärgad abessinierhona. Hon föddes först och dagen efter (31 januari 2007) fick mamma Kitty snittas för att få ut syster Roxy. Jag bestämde mig ganska tidigt för att behålla en av honorna eftersom det här var Kittys sista kull, men jag hade svårt att bestämma mig för vilken.

I och med PRA-dna-testningen så gav sig beslutet. Roxy har nämligen PRA (kommer att bli blind om några år) och Razzel är ”bara” PRA-bärare. Som bärare kan hon ge anlaget vidare, men blir inte blind och om hon paras med PRA-fri hane kan inte heller ungarna bli mer än bärare. Alltså stannar Razzel här!

Allergisk mot något

Vid en utställning hösten 2007 kände jag för första gången att hon hade några knölar i vänstra ”armhålan”. När jag undersökte henne närmare hittade jag knölar hela vägen från strax ovanför tassen på det vänstra frambenet till armhålan.

Veterinären tog prov och kunde konstatera att det var eosinofilt granulom, som är en form av allergi. Vad hon är allergisk mot vet jag inte. Ibland öppnades en knöl och området infekterades. Hon slickade sig och hade en del kala fläckar omkring knölarna, främst de som var i armhålan.

Med tanke på risken att allergin skulle ärvas av kommande generationer så beslutade jag i samråd med veterinären att kastrera henne, vilket skedde i januari 2008. Veterinären bedömde att det fanns stor möjlighet att besvären skulle försvinna efter kastreringen och så skedde också! Alla knölarna har försvunnit.

Utställningar

Roxy och Razzel tävlade mot varandra några gånger i kattunge- och juniorklasserna och då vann Roxy för det mesta. Släkten är värst!

Men efter kastreringen började Razzel tävla igen och har fått flera fina bedömningar. 17 augusti 2008 i Kristiansand (Norge) blev hon Best in show i stor konkurrens! Det upprepades i Borlänge i september då hon blev BIS båda dagarna!

Razzel är ren och fin i färgen. Svärtan och glansen har kommit med åldern. Hon har nästan inget ljust under hakan längre.

Hon apporterar

Under sommaren 2008 upptäckte Razzel hur kul det är att apportera! Hennes favoriter är ”luddbollar” (små mjuka bollar) som hon först lekte med ensam. Så småningom kom hon till mig med en och jag kastade iväg den, hon jagade efter. Och på den vägen är det. Hon kan apportera nästan hur länge som helst …

Hon har även blivit mer gosig mot mig. Tidigare har hon hållt sig lite på avstånd, men nu spinner hon när jag lyfter upp henne och hon stannar kvar i min famn utan att vara på helspänn. Ibland kommer hon faktiskt bara för att få gosa en stund, vilket inte hände förr. Härligt att se hur hon förändras!